Sorg!!!
Att det aldrig går över, den här sorgen, deppet som jag har känt så länge.
Så fort jag tror att jag är tillbaka så sjunker jag ner igen, så fort jag känner att jag orkar kämpa så kommer sorgen och släcker kämpa glöden igen.
Det är så jobbigt, det är så sjukt att jag inte kan få känna mig helt glad och lycklig.
Men jag vet varför, jag känner mig så misslyckad med mitt liv.
Kan inte ta hand om min son, för jag har inte orken, så han får bo hemma hos min mamma.
Har min diagnos som jag var så glad över att jag fick reda på att jag hade men nu avskyr jag den.
För den får mig att hamna mitt emellan i ett ingemansland.
Jag är för "normal" för att folk ska förstå att jag har en diagnos, för att folk ska förstå att jag har ett psykiskt handikapp.
Jag är för "sjuk" för att klara mig själv än så länge, så nu sitter jag här i min lägenhet i täby och känner mig fångad och instängd med den situationen jag är i idag.
Sorgen sitter som en tagg i hjärtat, ligger där och retar och öppnar upp ett sår så att blodet kan flöda fritt.
Jag är ledsen och sorgsen över att jag har mått så dåligt att jag har låtit vikten rusa iväg och nu sitter jag här med en ätstörning och övervikt och mår ännu sämre pågrund av det.
Jag som har varit smal och nu när jag ser mig själv så vill jag inte gå ut knappt och umgås med vänner för jag hatar mig själv, jag hatar mig för det jag har gjort med mig själv, och jag hatar att jag inte har någon kraft att göra något åt det.
Eller jo vissa dagar har jag en energi och en kraft men sen försvinner den när sorgen och hatet över mig kommer tillbaka.
Fan jag har ångest över att jag är den jag är, jag har ångest att jag har min diagnos som gör att jag inte kan känna djupt för någon förutom min son som jag älskar över allt annat.
Men jag kan inte få känslor för någon kille och är det något jag saknar när jag ser mina vänner, det är att få älska någon och att bli älskad tillbaka, men tyvärr kärleken är inte till för mig.
Jag hatar mig själv för att jag låter folk utnyttja mig bara för att jag tycker att jag inte är värd mer.
Jag hatar mig själv för att jag håller fast vid något jag tror är viktigt för mig men som jag vet innerst inne att jag skulle må bättre av om jag bara släppte taget, men jag är rädd för att bli ensam, jag är rädd att jag då måste börja ta tag i mina problem ordentligen, rädd för vad jag kommer hitta hos mig själv.
Nej jag hatar den här sorgen och hatet och misströstan som aldrig släpper taget och diagnosen som jag har som sätter käppar i hjulet och som gör att jag inte orkar ta tag i saker.
Varför skulle det vara just jag.
Nej jag hatar den här sorgen.
