Låt mig få känna som jag gör!!
Efter att ha pratat med en viss Mr H så har jag förstått att folk inte tar mitt mående på allvar.
Hur kan man kalla min smärta för trams?
Hur kan man kalla min självbild, min negativa självbild av mig själv för trams?
Tro mig det jag känner är bara en stor svart massa, det är mörkt runt omkring mig och jag gråter ofta i min ensamhet.
Det är då jag låter mig känna efter, det är då jag öppnar upp mig för det som finns inuti mig.
Det finns inget positivt i min egen syn på mig själv.
Jag känner mig äcklig, jag känner mig misslyckad och dålig.
Så hur i helvete kan man kalla det för trams?
Mina känslor är äkta.
Mina känslor finns där djupt begravt i mig.
Jag visar en stark sida utåt för att överleva.
Så snälla kalla det inte för trams.
För mig är det min verklighet, för mig är det det enda som finns just nu.
En massa självhat och destruktivt beteende.
En fobi att vistas ute bland folk och en fobi mot att träffa nya människor.
Det är ingen trams det är något som är jag och jag kan inte sluta tänka så.
Jag kan inte sluta se ner på mig själv.
Det är för djupt rotat för att bara kunna brytas.
En ond cirkel av en massa nattsvarta tankar.
Så snälla H säg inte att det är trams, för mig är det inte trams.
För mig är det min verklighet.
Hur kan man kalla min smärta för trams?
Hur kan man kalla min självbild, min negativa självbild av mig själv för trams?
Tro mig det jag känner är bara en stor svart massa, det är mörkt runt omkring mig och jag gråter ofta i min ensamhet.
Det är då jag låter mig känna efter, det är då jag öppnar upp mig för det som finns inuti mig.
Det finns inget positivt i min egen syn på mig själv.
Jag känner mig äcklig, jag känner mig misslyckad och dålig.
Så hur i helvete kan man kalla det för trams?
Mina känslor är äkta.
Mina känslor finns där djupt begravt i mig.
Jag visar en stark sida utåt för att överleva.
Så snälla kalla det inte för trams.
För mig är det min verklighet, för mig är det det enda som finns just nu.
En massa självhat och destruktivt beteende.
En fobi att vistas ute bland folk och en fobi mot att träffa nya människor.
Det är ingen trams det är något som är jag och jag kan inte sluta tänka så.
Jag kan inte sluta se ner på mig själv.
Det är för djupt rotat för att bara kunna brytas.
En ond cirkel av en massa nattsvarta tankar.
Så snälla H säg inte att det är trams, för mig är det inte trams.
För mig är det min verklighet.
