Sömnlös i Stockholm!!
Så otroligt störande, trodde jag hade fått lite koll på mina sömnproblem men nu är dom tillbaka *suckar*
Det är för mycket på gång nu helt enkelt, för mycket tankar som snurrar runt och för mycket självrannsakan.
Som jag har skrivit förut så gillar jag mig inte alls själv just nu och det har med otroligt massa saker att göra.
Har iof aldrig tyckt om mig själv, men har kunnat leva med det ändå, nu sitter jag mest och bara vill försvinna, somna in och sen vakna upp efter några månader och se att allt har ordnat sig, vikten bland annat.
En tjej frågade varför jag fortfarande var singel och där har vi svaret...jag älskar inte mig själv, och det syns väl skulle jag tro.
Jag utnyttjar min egen kropp för att få någon slags ömhet från killar, helt fel sorts ömhet, för det är ju inget man kan kalla ömhet.
Jag trodde jag hade kommit ut missbruket över min egen kropp men nu är den här och har artat sig till ätstörning och till självförakt.
Det går inte att ta sig ur det, för ingen fattar hur dåligt jag mår.
För varje dag ler jag och är glad för att dölja det som blöder inom mig.
Nej jag vet inte vad jag ska ta mig till, allt är så förtvivlat svart.
Inte hjälper det med heller att jag är med på en sida där allt är så ytligt och försöker hitta uppskattning, jag får ju inte ens det där ifrån.
Nej fan snart kommer jag komma till en gräns där jag kommer ge upp.
Äh godnatt på er
Det är för mycket på gång nu helt enkelt, för mycket tankar som snurrar runt och för mycket självrannsakan.
Som jag har skrivit förut så gillar jag mig inte alls själv just nu och det har med otroligt massa saker att göra.
Har iof aldrig tyckt om mig själv, men har kunnat leva med det ändå, nu sitter jag mest och bara vill försvinna, somna in och sen vakna upp efter några månader och se att allt har ordnat sig, vikten bland annat.
En tjej frågade varför jag fortfarande var singel och där har vi svaret...jag älskar inte mig själv, och det syns väl skulle jag tro.
Jag utnyttjar min egen kropp för att få någon slags ömhet från killar, helt fel sorts ömhet, för det är ju inget man kan kalla ömhet.
Jag trodde jag hade kommit ut missbruket över min egen kropp men nu är den här och har artat sig till ätstörning och till självförakt.
Det går inte att ta sig ur det, för ingen fattar hur dåligt jag mår.
För varje dag ler jag och är glad för att dölja det som blöder inom mig.
Nej jag vet inte vad jag ska ta mig till, allt är så förtvivlat svart.
Inte hjälper det med heller att jag är med på en sida där allt är så ytligt och försöker hitta uppskattning, jag får ju inte ens det där ifrån.
Nej fan snart kommer jag komma till en gräns där jag kommer ge upp.
Äh godnatt på er
Kommentarer
Trackback
