Det där med känslor!!
Sitter man här igen har inte skrivit på några dagar.
Dels har jag varit för trött och dels för att jag har inte haft något att skriva om.
Har jag inte nu heller egentligen men får väl hitta på något.
Det gick inte så bra mellan mig och H förresten...märkte att han är alldeles för stressad över sin skilsmässa med sin föredetta plus att hans jobb tar mycket av hans energi och tid.
Så hade vi alldeles för olika syn på det där med att vara vänner.
Han sa att om vi inte skulle ha vårat speciella förhållande, ja du vet kompisar med förmåner så kunde han inte tänka sig att vi var vänner för att han tycker att vänner är för djupt ord.
För honom är vänner någon man kan ringa till mitt i natten och dom släpper allt för att komma dit och stötta dom, för mig är det bästa vänner.
Så han såg oss bara som bekanta och då känner jag att då är det ingen ide att fortsätta.
Det han sa gjorde mig väldigt ledsen.
Ja ja jag är van varför ska jag ens orka bry mig för längre.
Vet att mycket ligger hos mig att killar aldrig fastnar mer än kk eller kompis, det är min attityd mot dom.
Jag säger hit men inte längre, jag släpper aldrig in dom tillräkligt nära.
Men det kan ha med min diagnos att göra.
Jag har något som kallas Autismliknande Syndrom.
Det gör att jag har svårt att känna djupare känslor för någon.
Gör så att jag lätt kan borsta av mig jobbiga saker som har hänt.
Jag hatar att be om hjälp och när något jobbigt händer så håller jag det inom mig och låter en liten sak bli större och större och sen exploderar det och så går det knappt att reparera.
Gör så att när någon skriker på mig, eller gjorde så förut iaf så gick jag in i mig själv, stirrade rakt ut utan att svara.
Nej det där med känslor för mig det kommer inte lätt...har varit kär en gång i mitt liv och dom andra jag har varit tillsammans med har jag tyckt väldigt mycket om men det blir inte mer än så.
Ibland har jag suttit och tänkt på hur jag skulle ha varit som flickvän om jag inte hade haft min diagnos, ganska skön tror jag.
Är inte svartsjuk, är väldigt avslappnad och litar gärna på den jag är tillsammans med.
Nä men jag får väl fortsätta undra.
Så det är nu kommer jag nog aldrig hitta någon som kan få mig riktigt kär igen.
Dels har jag varit för trött och dels för att jag har inte haft något att skriva om.
Har jag inte nu heller egentligen men får väl hitta på något.
Det gick inte så bra mellan mig och H förresten...märkte att han är alldeles för stressad över sin skilsmässa med sin föredetta plus att hans jobb tar mycket av hans energi och tid.
Så hade vi alldeles för olika syn på det där med att vara vänner.
Han sa att om vi inte skulle ha vårat speciella förhållande, ja du vet kompisar med förmåner så kunde han inte tänka sig att vi var vänner för att han tycker att vänner är för djupt ord.
För honom är vänner någon man kan ringa till mitt i natten och dom släpper allt för att komma dit och stötta dom, för mig är det bästa vänner.
Så han såg oss bara som bekanta och då känner jag att då är det ingen ide att fortsätta.
Det han sa gjorde mig väldigt ledsen.
Ja ja jag är van varför ska jag ens orka bry mig för längre.
Vet att mycket ligger hos mig att killar aldrig fastnar mer än kk eller kompis, det är min attityd mot dom.
Jag säger hit men inte längre, jag släpper aldrig in dom tillräkligt nära.
Men det kan ha med min diagnos att göra.
Jag har något som kallas Autismliknande Syndrom.
Det gör att jag har svårt att känna djupare känslor för någon.
Gör så att jag lätt kan borsta av mig jobbiga saker som har hänt.
Jag hatar att be om hjälp och när något jobbigt händer så håller jag det inom mig och låter en liten sak bli större och större och sen exploderar det och så går det knappt att reparera.
Gör så att när någon skriker på mig, eller gjorde så förut iaf så gick jag in i mig själv, stirrade rakt ut utan att svara.
Nej det där med känslor för mig det kommer inte lätt...har varit kär en gång i mitt liv och dom andra jag har varit tillsammans med har jag tyckt väldigt mycket om men det blir inte mer än så.
Ibland har jag suttit och tänkt på hur jag skulle ha varit som flickvän om jag inte hade haft min diagnos, ganska skön tror jag.
Är inte svartsjuk, är väldigt avslappnad och litar gärna på den jag är tillsammans med.
Nä men jag får väl fortsätta undra.
Så det är nu kommer jag nog aldrig hitta någon som kan få mig riktigt kär igen.
Kommentarer
Trackback
