loveimpaired

Jag skulle ha träffat upp en kompis till mig men jag känner att jag vill inte bjuda hem honom till mig och han vill inte att jag ska komma hem till honom.
Ingen av oss hade pengar nog för att hitta på något roligt och det är alldeles för kallt att sitta ute och snacka.

Det är ju inte direkt sommar på kvällarna.
Pappa var över en stund och lämnade en skrivare, men tyvärr så hade han glömt skivan med drivrutinerna så han får komma tillbaka en gång till.
Inte för att det gör mig något alltid trevligt att träffa honom.
Fast det räcker den korta tiden man träffar honom iof, han är väldigt speciell min kära far man klarar bara av en liten stund med honom och sen kan han bli för krävande.
Sen är det så att under den tiden han bodde kvar hemma när jag växte upp (mamma och pappa skilde sig när jag var 15) så fanns han inte där mentalt för mig och min syster.
Så jag känner inte att jag har så stark relation till honom iaf.
Han är väldigt speciell som sagt var, en ensamvarg och gillar inte att umgås med för mycket folk en längre tid, han trivs med att vara för sig själv.

När jag väntade min son så sa han att han aldrig skulle kunna le åt barnet bara för att han var så besviken på att jag var gravid.
Men nu så gillar han min son men mest på sina egna villkor, man kan aldrig fråga pappa att kan du ta hand om Samuel en dag för han måste få bestämma vilken dag han ska göra det eller inte.

Ja du, hela den sidan av släkten är lite skumma och annorlunda...kan det vara den finska sidan av dom som gör att dom är lite speciella...jag har fått höra att hela in finska släkt som jag aldrig har träffat har sina egenskaper.

Haha kommer jag aldrig få reda på vilket fall som helst...har aldrig varit över och hälsat på den sidan av släkten på andra sidan östersjön.

Bättre att leva sitt liv på den här sidan känns det som och stå ut med min far (god bless him)