Intervju imorgon!!
Har ju skrivit tidigare att jag har Add även om jag fick en annan diagnos för att få den hjälp jag behöver.
Men vilket fall som helst ska bli intervjuad av en tidning som heter Ögonblick imorgon.
Tjejen som ska intervjua har själv Asperger.
Vi får se vad den kommer handla om.
Men om att leva med diagnos är nog en del av intervjuen.
Att leva med Add, ja du hur är det?
Kan ju börja med att jag fick reda på väldigt sent att jag hade en diagnos.
Det är väl för tre år sedan om jag kommer ihåg rätt.
Det var väldigt skönt för då fick jag svar på varför jag har agerat på vissa sätt.
Varför jag vart utfryst i skolan i högstadiet.
Jag kunde säga rakt ut vad jag tyckte utan att tänka mig för innan.
Framstod nog som väldigt annorlunda.
Men med åren så tränade jag bort det med genom att studera människor och se hur dem var i stora grupper.
För add, adhd och asperger och autism är likt på det sättet.
Man fungerar inte som alla andra i sociala sammanhang.
Men mitt största problem är det där med struktur.
Det är som om att jag har svårt att komma igång med saker.
Jag ser att något måste göras men steget där ifrån till att göra det är stort.
Visst det börjar bli bättre men det är lite kvar.
Så därför tror jag att pga min diagnos så hade jag otroligt svårt för att ta mig till lektionerna eller om jag gjorde det så hade jag otroligt svårt att stanna kvar på lektionerna, ja iaf på dem lektioner jag inte tyckte om.
Hade jag fått veta att jag hade min diagnos så hade jag klarat mig riktigt bra i skolan för jag har så otroligt lätt för att lära.
Läser en text två ggr sen så sitter det.
Sen så har jag svårt att hålla koncentrationen, så för att jag ska hålla den så måste jag göra flera saker samtidigt.
Som när jag tittar på tv så håller jag på och spelar på mobilen och lyssnar på musik samtidigt.
Låter konstigt men händer det flera olika saker på en gång så håller jag koncentrationen mycket bättre.
Samma sak som när jag pratar med mina kompisar så måste jag spela på mobilen, leka med en servett och titta på andra människor.
Tro mig jag hör allting människan säger.
Jag kan tillochmed höra vad tre personer säger även om dem pratar i mun på varandra haha.
Så det är väl en fördel skulle jag tro, att jag kan urskilja ljud från ljud.
Hör vad dem sjunger på radion samtidigt som jag hör vad dem säger på tv:n.
Sen har jag otroligt bra lokalsinne, går jag en väg en gång med en person så vet jag exakt hur jag ska gå nästa gång.
Tror att det är för att jag lägger märke till detaljer även om jag inte tänker på att jag gör det.
Har ett ansiktsminne som är grym.
Träffar en människa en gång och kommer ihåg den flera år efteråt.
Det hänger väl ihop med lokalsinnet skulle jag tro.
Anledningen är väl att detaljer är något som fastnar, med hjälp av detaljerna så bygger jag upp bilden på min näthinna.
Är väldigt lyhörd för människors sinnes stämmningar, det är nog för att jag har varit tvungen att träna på att smälta in i sociala sammanhang.
Inget undgår mig alls, så ingen ide att ljuga för mig för jag märker det direkt.
Ja det är lite om hur jag är som person.
Hur är det då att leva med diagnosen.
I början tyckte jag det var så skönt att få reda på att jag hade min diagnos men allt efter åren har gått har jag börjat känna en skam för den.
Vet inte riktigt varför.
Kanske det har att göra med att jag känner mig så osjälvständig.
Vilket jag är med tanke på problemen jag har med min struktur.
Bor på ett ställe där jag får hjälp med det och jag skäms lite.
För jag gillar inte att be om hjälp för det är som att vara svag.
Men det är något jag behöver.
Ska inte skämmas över att bo på ett boende.
Tänka sig det är första gången jag erkänner det för människor som inte känner mig.
Men vad ska jag egentligen skämmas för.
Jag är inte den enda i Sverige som behöver hjälp.
Ju mer hjälp jag tar emot desto snabbare kommer jag kunna klara mig helt själv.
Så nu ska jag sluta skämmas.
Kram
Men vilket fall som helst ska bli intervjuad av en tidning som heter Ögonblick imorgon.
Tjejen som ska intervjua har själv Asperger.
Vi får se vad den kommer handla om.
Men om att leva med diagnos är nog en del av intervjuen.
Att leva med Add, ja du hur är det?
Kan ju börja med att jag fick reda på väldigt sent att jag hade en diagnos.
Det är väl för tre år sedan om jag kommer ihåg rätt.
Det var väldigt skönt för då fick jag svar på varför jag har agerat på vissa sätt.
Varför jag vart utfryst i skolan i högstadiet.
Jag kunde säga rakt ut vad jag tyckte utan att tänka mig för innan.
Framstod nog som väldigt annorlunda.
Men med åren så tränade jag bort det med genom att studera människor och se hur dem var i stora grupper.
För add, adhd och asperger och autism är likt på det sättet.
Man fungerar inte som alla andra i sociala sammanhang.
Men mitt största problem är det där med struktur.
Det är som om att jag har svårt att komma igång med saker.
Jag ser att något måste göras men steget där ifrån till att göra det är stort.
Visst det börjar bli bättre men det är lite kvar.
Så därför tror jag att pga min diagnos så hade jag otroligt svårt för att ta mig till lektionerna eller om jag gjorde det så hade jag otroligt svårt att stanna kvar på lektionerna, ja iaf på dem lektioner jag inte tyckte om.
Hade jag fått veta att jag hade min diagnos så hade jag klarat mig riktigt bra i skolan för jag har så otroligt lätt för att lära.
Läser en text två ggr sen så sitter det.
Sen så har jag svårt att hålla koncentrationen, så för att jag ska hålla den så måste jag göra flera saker samtidigt.
Som när jag tittar på tv så håller jag på och spelar på mobilen och lyssnar på musik samtidigt.
Låter konstigt men händer det flera olika saker på en gång så håller jag koncentrationen mycket bättre.
Samma sak som när jag pratar med mina kompisar så måste jag spela på mobilen, leka med en servett och titta på andra människor.
Tro mig jag hör allting människan säger.
Jag kan tillochmed höra vad tre personer säger även om dem pratar i mun på varandra haha.
Så det är väl en fördel skulle jag tro, att jag kan urskilja ljud från ljud.
Hör vad dem sjunger på radion samtidigt som jag hör vad dem säger på tv:n.
Sen har jag otroligt bra lokalsinne, går jag en väg en gång med en person så vet jag exakt hur jag ska gå nästa gång.
Tror att det är för att jag lägger märke till detaljer även om jag inte tänker på att jag gör det.
Har ett ansiktsminne som är grym.
Träffar en människa en gång och kommer ihåg den flera år efteråt.
Det hänger väl ihop med lokalsinnet skulle jag tro.
Anledningen är väl att detaljer är något som fastnar, med hjälp av detaljerna så bygger jag upp bilden på min näthinna.
Är väldigt lyhörd för människors sinnes stämmningar, det är nog för att jag har varit tvungen att träna på att smälta in i sociala sammanhang.
Inget undgår mig alls, så ingen ide att ljuga för mig för jag märker det direkt.
Ja det är lite om hur jag är som person.
Hur är det då att leva med diagnosen.
I början tyckte jag det var så skönt att få reda på att jag hade min diagnos men allt efter åren har gått har jag börjat känna en skam för den.
Vet inte riktigt varför.
Kanske det har att göra med att jag känner mig så osjälvständig.
Vilket jag är med tanke på problemen jag har med min struktur.
Bor på ett ställe där jag får hjälp med det och jag skäms lite.
För jag gillar inte att be om hjälp för det är som att vara svag.
Men det är något jag behöver.
Ska inte skämmas över att bo på ett boende.
Tänka sig det är första gången jag erkänner det för människor som inte känner mig.
Men vad ska jag egentligen skämmas för.
Jag är inte den enda i Sverige som behöver hjälp.
Ju mer hjälp jag tar emot desto snabbare kommer jag kunna klara mig helt själv.
Så nu ska jag sluta skämmas.
Kram
Kommentarer
Postat av: FERHAT - Studerar till sjuksköterska
SV: Jo, det var jättekul med bachata :D. Jaså, jag funderar på också att börja på salsa :P
Postat av: FERHAT - Studerar till sjuksköterska
SV: Jo, det vet jag :). Får helt enkelt se vad som lockar mig mest :P Hur länge har du dansat salsa? :P
Trackback
