Musiken strömmar in i mina öron och jag njuter samtidigt som jag sörjer.

Imorgon är det dags igen, då ska jag till dietisten.
Ska bli skönt att komma dit men samtidigt jobbigt då jag har fått återfall med ätstörningen.
Det gör mig så besviken och gör mig så förbannad.
För det gick så bra innan.
Men ätstörningen är väldigt stark.
Starkare än vad jag trodde.

Men jag ska nog orka ta tag i det igen...eller jag hoppas det i.a.f
Tror också att jag måste höja dosen på medicinen också för jag känner att jag börjar känna mig nedstämd igen.
Får ringa överläkaren och se vad hon säger.

En sak som är positivt nu i.a.f är att jag har börjat umgås med mina vänner igen.
Jag har börjat göra saker igen men jag måste lära mig att ta det lugnt för min kropp säger ifrån efter fyra dagars umgänge.
Men jag njuter över att jag vill och vågar träffa mina vänner bland andra människor.
Då förstår jag att folk inte ser på mig och ser mitt helvete jag har i mig.

Gud jag tänker mer och mer tillbaka på hur jag var innan depressionen och innan ätstörningen tog över mitt liv.
Jag sörjer faktiskt den tiden då jag mådde bra och hade ett bra liv.
Vet att den aldrig kommer tillbaka.

Kram.



Så mycket bättre!!

Ja du nu har man inte skrivit på länge igen men mycket har hänt.
Har äntligen fått hjälp för min ätstörning och jag har börjat gå ner i vikt också.
Så otroligt skönt.

Var ute i lördags för första gången på ett år med söta AK och Pauline, fy fan vad roligt jag hade :)
Har ju börjat äta antidepressiva nu så mitt humör är jämt och bra och jag är inte ledsen längre.
Så livet ser så mycket ljusare ut.

Men jag kan ju säga att de första dagarna innan medicinen ställde in sig så mådde jag otroligt dåligt.
Hade en sådan ångest och jag ville begå självmord där ett tag också men kärleken till min familj, min son och mina vänner höll mig kvar.

Så jag kände det då önskar jag inte ens mina värsta fiender, att känna sådan ångest som ligger där som små nålar under huden, som trycker om ens hjärta, som gör att man knappt kan andas och man vill bara riva bort sin hud, för det känns som om huden är för liten.

Ja det kryper av sådan obehag i kroppen och man vill bara bort.

Nej jag är glad att jag orkade hålla ut dem dagarna jag hade sådan ångest.
För det kändes förjävligt.

Nej ska ringa AK nu och ta en cigg innan jag bäddar rent i sängen.

Kram

Så mycket bättre!!

Ja du nu har man inte skrivit på länge igen men mycket har hänt.
Har äntligen fått hjälp för min ätstörning och jag har börjat gå ner i vikt också.
Så otroligt skönt.

Var ute i lördags för första gången på ett år med söta AK och Pauline, fy fan vad roligt jag hade :)
Har ju börjat äta antidepressiva nu så mitt humör är jämt och bra och jag är inte ledsen längre.
Så livet ser så mycket ljusare ut.

Men jag kan ju säga att de första dagarna innan medicinen ställde in sig så mådde jag otroligt dåligt.
Hade en sådan ångest och jag ville begå självmord där ett tag också men kärleken till min familj, min son och mina vänner höll mig kvar.

Så jag kände det då önskar jag inte ens mina värsta fiender, att känna sådan ångest som ligger där som små nålar under huden, som trycker om ens hjärta, som gör att man knappt kan andas och man vill bara riva bort sin hud, för det känns som om huden är för liten.

Ja det kryper av sådan obehag i kroppen och man vill bara bort.

Nej jag är glad att jag orkade hålla ut dem dagarna jag hade sådan ångest.
För det kändes förjävligt.

Nej ska ringa AK nu och ta en cigg innan jag bäddar rent i sängen.

Kram

Det var så overkligt

Gick förbi lägenheten idag.

Bara det fick mig att må så dåligt.
Veta att du inte finns kvar där längre.

Säger det, din död tog hårdare på mig än vad jag trodde.

Döden är så nära

Du var alldeles för ung och döden tog dig för tidigt.

Kände dig inte allt för väl men de gånger vi träffades så hade vi så otroligt roligt.

Som den gången då vi stod ute i över två timmar och snackade och rökte ett par cigaretter.
Skrattade som fan och sket i om vi väkte några grannar.

Man glömde bort att det var vinter.

Nej hoppas du är uppe bland stjärnorna där du hör hemma och du ska veta att många saknar och älskar dig.

R.I.P Malin.



Det är så hemskt att livet kan ta slut när som helst.
Man ska inte ta saker allt för givet för imorgon kan det vara slut.
Som ung så tror man att man är odödlig men saker händer, sen så är allting slut.

Man ska vara rädd över det man har.
Man ska inte ta saker för givet för en dag kan det vara försent.
Chocken har inte släppt för mig ännu.
Ett litet misstag och så är personen borta.


Det är den värsta sorgen en människa kan utstå.
Att se sitt barn gå bort före en själv.

Mitt hjärta går ut till hennes familj.

kram.

Det går inte!!

Är så mätt att jag inte ens är sugen på godis och chips jag så gärna åt förut.
Det tar stopp, provade ett chips men det sa stopp.
Det är ju positivt även om min dietist sa att man måste äta fyra njutningsmål i veckan bara för att inte trigga igång ätstörningen igen.

Men är man inte sugen så är man inte och då ska man inte tvinga sig :)


Kram.

Hemma hos mamsen!!

Följde med mamma hem efter jag var hos SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar).
Hon var med och det kändes skönt eftersom hon då får bättre koll på min ätstörning.

Sen gick vi in på systembolaget och köpte vin till idag.
Idag så fick jag hennes laptop som kostade 4000 kronor och som hon aldrig har använt.
Men jag tror att bonussystrarna mina har laddat ner otroligt mycket på datorn för den är seg som fan.
Så jag måste ta bort en massa program, degfragmentera och plocka bort en massa cookies.

Sen hoppas jag att den kommer fungera bättre och gör den inte det så får jag åka hem till Johan så får han hjälpa mig att formetera om den.


Nu har jag ätit sex gånger om dagen i två veckor.
Det märks en väldigt skillnad och jag fick reda på en rolig nyhet när jag var där igår.
Så man är på rätt väg och det känns skönt.


Kram.

Min huvudvärk!!

Ja jag har huvudvärk på riktigt.
Sitter som ett bälte runt huvudet och så står någon och drar åt på innersta hålet.

Idag hade jag möte med jobbet, ska ändra lite i tiderna och dagarna igen.
Hoppas att det blir bra.

På fredag har det gått två veckor.
Två veckor av konstant ätande.
Sex gånger om dagen.

Frukost  bestående av youghurt och flingor.
Mellanmål bestående av en frukt.
Lunch  bestående av vad som helst, grönsaker och en smörgås.
Mellanmål bestående av ett glas youghurt eller frukt eller en smörgås.
Middag bestående av vad jag lagar, en smörgås och  grönsaker.
Kvällsmål en frukt eller en smörgås.

Det jobbiga var inte frukosten som jag trodde.
Utan det är mellanmålen.
Jag är konstant mätt och att ta en frukt så nära in på tar emot.

Men det börjar bli lättare och mitt humör har blivit bättre och jag sover bättre på nätterna.
Fast ästörningen försöker fortfarande ta över och det är så svårt att inte åka iväg till affären för att handla godis, mat, coca cola eller vad det nu är min kropp skriker efter.
Det är läskigt så stark den sidan av mig är.
Så start att jag bara vill sticka iväg och åka dit ingen känner mig så jag kan få vara ifred med ätstörningen.

Men det kommer aldrig att hända för den andra sidan av mig är också stark.
Eller jag inbillar mig det i.a.f


Till något annat.
Träffade Samantha i stan igår, vi hade en mysig stund med en fika och sen så gick vi och åt.
Kände mig så stolt över att ajag klarade att hålla tiderna som jag har fått.

Jag vet att jag kan klara av det även om jag är med vänner.

Nej dags för mig att sova.

Kram




Återupptagen kontakt och att känna lycka!!

Börjar med att berätta att för några dagar sen så kände jag den där konstiga känslan som jag inte har känt på länge.
Anledningen att jag kallar den för konstig är för att det är en känsla som är konstig/annorlunda för mig.

Var länge sen jag kände så men så spratt det till i kroppen för några dagar sen.
Det liksom bubblade i hela magen och jag kände mig glad och lycklig.
Ni vet så där lycklig som man bara känner sig då och då och som går över lika snabbt som känslan kom.

Det var skrämmande men roligt samtidigt.


Sen har jag börjat prata med min finaste zunkig igen.
När jag har mått så dåligt så har kontakten försvunnit mellan oss.
Tror att det är lättare nu att finnas där som stöd för honom när jag själv börjar må bättre.
Två människor som mår dåligt kan inte finnas där för varandra.

Som sagt var är glad att vi tog upp kontakten med varandra.

Det han gjorde då den dagen är glömt och förlåtet, jag känner ingen bitterhet gentemot honom.
Så snälla söta zunken lova att du också släpper det, att du slutar be om ursäkt för det finns inget att be om ursäkt om längre.

Kram.

Bryr mig inte!!

Jag skiter i det.
Skiter i i allt.
Exakt allt.

Omställning!!

Jag var hos dietisten idag för att prata om min ätstörning och hur jag ska klara av den när det gäller maten.
Det kommer bli en väldigt omställning nu.
Jag vet att det behövs göra men min ätstörning sa åt mig att säga emot.
Så stark är den att jag ville resa mig upp och gå där ifrån.
Ätstörningen sa att jag vart orättvist behandlad.

Men jag satt kvar och försökte komma med mina vanliga ursäkter men helt ärligt vem tror jag att jag kunde lura förutom mig själv.

Dem enda jag har som ställer upp för mig är min pappa och personalen här på mitt boende.

Andra runt omkring mig har för mycket med sig själva eller ingen koll på vad en ätstörning är.
De ska veta att det är no hard feelings över det, jag har stått ensam flera gånger förut och överlevt.
Gör det den här gången också.
Hoppas jag.


Kram.

Folk prioriterar väldigt skumt!!

Man är för fattig för att träffa en vän som mår dåligt men har pengar till annat.

Låt mig bli barn på nytt!!

Har ni någonsin känt så.
Att ni skulle vilja backa bandet.
Sen stanna bandet då du var barn.
Leva om ditt liv.
Sudda ut framtiden och sudda ut allt det jobbiga.
Gör om gör rätt.

Eller åtminstonde sätta livet på paus så att man kunde få ordna upp det som tynger en.
Försöka hitta tillbaka till livet.
Till stunderna där allt verkligen stämde in.


Om ni hade chansen att se in i framtiden hur tror ni att era liv skulle se ut då?
Om ni valde den andra vägen tror ni att andra problem skulle dyka upp?
Kan man någonsin gå genom ett liv utan problem?

Dessa två dagar har Alphaville gått på högvarv.
För er som är födda sent 90 tal så ska jag spela låten här för er.

Den passar in.




Kram.

I mitt förra liv!!

I mitt förra liv så var jag alltid glad.
I mitt förra liv så visste jag knappt vad tårar var.
I mitt förra liv så gillade jag mig själv.
I mitt förra liv så älskade jag att leva.
I mitt förra liv så fanns det en massa förhoppningar och önskningar.
I mitt förra liv så ville jag så mycket och kunde allting.
I mitt förra liv så var jag söt och omtyckt.
I mitt förra liv så fanns ingen oro och ingen skam.
I mitt förra liv så var allting så otroligt lätt.

Sen så var det något som dog och nu så vill jag bara hitta tillbaka till mitt förra liv.

Halvt blind och nyduschad!!

du e la go, hey så jävla go
Du säger du e gangster när du hugger ner din bror.
du e la go haaa, a visst men do'
Ursäkta mig som frågar men när rymde du från zoo?
Du e la go hey, så jävla go
Det började som ett skämt men det slutade som ett mord
Du e la go hey, så jävla go.

Texten är tagen från
Kapten Röd – Du E La Go.

Kapten Röd har gått på högvarv hemma hos mig den senaste veckan.
Hans texter säger otroligt mycket om vårt samhälle idag.
Om orättvisorna och om haten mellan olika folkgrupper.
Om rädslan för det som är annorlunda.

Det får mig att tänka på något som jag har skrivit om förut.
Om rädslan från våra politiker, deras sätt att blunda för det uppenbara.
Folkets försök att greppa efter halmstrån, genom att rösta på ett parti som vågar ta upp ett stort problem i vårt samhälle.

Folk som är trötta på att bli kallade rasister bara för att de väljer att visa sitt missnöje utåt.


Ja jag vet inte hur många gånger jag kommer ta upp det men det här är inte sista gången.


Slutar med en liten bit av en anna låt av Kapten Röd.

Jag har några frågor till vår överhet.
Hur man kan förändra, är det någon som vet?
Är det någon som hört ordet solidaritet?
Någon som vet, någon som vet?
Finns det någon dröm som kan bli verklighet?
Har vi överhuvudtaget någon auktoritet?

Någon mer än jag som vill ha majoritet?
Någon som vet, någon som vet?
Och i detta land finns det ingen jämställdhet
Någon mer än jag som känner folks passivitet?
Någon mer än jag som känner stort förtret?
Någon som vet, någon som vet?





Om

Min profilbild

loveimpaired

En tjej som bor i Stockholm. Familj bestående av: Son, mamma, pappa, syster, systerson, mammas man och hans tre döttrar, pappas tjej. Intressen: Sjunga, dansa, skriva, musik, mina vänner, studera folk på stan och diskutera.

RSS 2.0